APPENDIX 10

I den engelsktalande världen, där tre-enighetsläran är allmänt förekommande, är en del människor förbryllande över GUDs användning av pluralis i Koranen. Det överväldigande budskapet i Koranen, i vilket det inte finns någon som helst kompromiss, är att ”GUD ÄR EN” (”:133, 163; 4:171; 5:73; 6:19; 9:31; 12:39; 13:16; 14:48-52; 16:22,51; 18:110; 21:108;22:34; 37:4; 38:65; 39:4; 40:16; 41:6; 112:1).

Alla gånger som första person pluralis används av den Allsmäktige, syftar det undantagslöst på delaktigheten av andra entiteter, såsom änglarna. Till exempel, innebar uppenbarelsen av denna Koran delaktighet av ängeln Gabriel och profeten Muhammed. Därav bruket av pluralis i 15:9: ”Vi uppenbarade denna skrift, och vikommer att bevara den.” Pluralformen här åskådliggör helt enkelt det faktum att ängeln Gabriel och profeten Muhammed deltog i processen av levererandet av Koranen.

Ett annat exempel har att göra med inblåsningen av liv i Adam och Jesus. Adams skapelse ägde rum i himlen, och Gud blåste direkt in livets andning i honom. Följaktligen används första person singularis genomgående; ”Jag blåste in i Adam från Min ande.” (15:29, 38:72). Skapelsen av Jesus å andra sidan, ägde rum på jorden, och Gabriel bar på GUDs ”ord” till Maria. Pluralisformen används genomgående i hänvisning till skapelsen av Jesus (21:91, 66:12).

När Gud talade till Moses direkt, utan änglarnas medverkan, ser vi att Gud talar i första person singularis: ”Jag är GUD. Det finns ingen annan gud än Mig. Ni ska dyrka endast Mig, och iakttaga de regelbundna kontaktbönerna (Salat) för att fira minnet av Mig.” (20:12-14).

Alltid när dyrkan av Gud nämns, används singularis (51:56).